Idag var Petter värd sådär en miljon. Det kändes som jag föreställer mig att det känns att rida en grand prix-häst. Så mäktig, kraftfull, lydig, villig - bara positivt. Duktiga duktiga häst! Hade han varit människa hade jag friat på stört, och att det regnade lite (ganska mycket faktiskt) gjorde bara att jag satt som klistrad i sadeln.

När jag skulle ta in hästarna för kvällen insåg jag att det inte fanns några hästar i hagen. Grinden stod som den skulle, vilket betydde att de hade rymt uppåt mot skogen. Precis vad man vill avsluta dagen med. Knallade iväg med Doris i släptåg, hon tyckte det var väldigt spännande. Väl uppe på toppen såg jag att de stod på fel sida staketet, alltså i grannarnas kohage. Tur att de inte släppt ut kossorna än, men hur kom de in dit, det är dubbla trådar att ta sig igenom, alltså stolpar med stråd på både min sida och deras sida. När de såg mig gnäggade de och försökte komma. Fick trassla lite innan jag kunde frige rymmarna. Sen gick vi tillsammans nedför berget, var lite nervös att Artur skulle bli så glad att han skulle börja sparka eller så, men han skötte sig.