Lät Doris följa med på promenaden. I början var Bönan nyfiken och ville lukta på Doris, men sen blev hon irriterad eftersom Doris sprang fram och tillbaka över vägen, hoppade i och ur diken, sniffade spår och ibland gick hon bakom och ibland framför. Helt plötsligt (jag leder henne då) försöker hon springa förbi mig, mot Doris, med sänkt hals, öronen bak och munnen öppen. Vad fan? Detta upprepar sig några gånger, och Doris märker ingenting. När jag kliver upp sen, springer Doris först och håller ett högt tempo, Bönan vill efter, och gud vad stark hon är den lilla, fick verkligen svettas.

Utseendet bedrar

en sån här  himmel vill jag ha

 är att rida Bönan här hemma, sova middag (ett måste), åka till stallet och rida Petter. Mer om det sen, känner mig fortarande väldigt nöjd med gårdagens ridpass.