jag är ju inte den som har superkoll på släkten direkt, men när jag flyttade upp från Stockholm första gången 1978 hade jag plötsligt släktingar i var och varannan gård/trappuppgång - jättekul tyckte jag. Igår fick jag veta att jag har släktingar i Canada, som släktforskat och hittat igen oss. Dom bodde i Rocky Mountains och jag ger mig fan på att åtminstonde en av dom ridit där med cowboyhatt på. Skogshuggare och helt vanliga människor som jag längtar efter att få träffa. En av dom är countrysångare och på dom bilder jag sett är det mycket cowboyhattar och jeans, så nu är det väl dags att lära Petter "slide stops", köpa westernsadel och en bössa. Åh, jag är helt lyrisk! Mot Canada!

Varken jag eller dottern kunde sova inatt, så vi bänkade oss framför teven och det var naturligtvis där vi också somnade. När jag vaknade såg jag att Doris (hunden) gladeligen hade lagt sig i min säng med huvudet på kudden, precis som en människa.

mest terrier

de andra var också söta, men dom hade inget skägg

Igår red vi ute igen, i solen dessutom vilket min kropp inte gillar. Fick migrän av det tyvärr, men så är det. Han var lite seg sedan torsdagen och satt fast i vänsterbogen. Men det gick snabbt att lösa det problemet, men han kändes lite off. Efter viss övertalning pinnade han på fint och visade att han kan. Galoppen åt vänster gick för en gångs skull bättre än åt höger. Bra bra! Åt höger blev han väldigt ivrig och drog iväg, blev stark och ostyrbar. Men, som min kära mentor sa: Nu är det bara att trimma. Ska försöka rida igen lätt b:2-programmet snart så får vi se hur vi ligger till. I traven och skritten vet jag att vi kan, men det är ju galoppen. När han blir på det humöret går han inte att styra, flyter iväg och är inte så kul. Men det var ju det där med mål, vi är mycket nära nu... sen är det ju bara resten kvar...

Åkte då till stallet, Petter gick på transporten direkt, hoppas det är en trend, är så mycket lättsammare så. Lastade ur själv, vilket inte är några problem. In med honom i en box. Göra iordning honom och sen blev det diskussion om vi skulle rida ute i paddoken eller i ridhuset. Tyvärr var jag den enda som ville rida i ridhuset, tyckte att jag rider ju ute jämt hemma. Var riktigt grinig ett tag där (surkärring), men Elin sa att jag fick tänkta på att träna på framridning och då kändes det som en bra idé. Tänk att man ska vara så låst och vrång. Det blåste satan och Petter har aldrig varit i den paddoken med andra hästar så det var faktiskt bra att träna på det. Han dansade lite i början och ville inte gå in i hörnen, men vilket tryck! Wow liksom. Kändes kalasbra. Formen fin, takten fin, tempot fin (även om han gärna ville springa iväg ibland). Sen började han lägga av och då blev jag försiktig, ville inte pressa honom för hårt, men Elin sa Kör! Så vi kämpade på lite till, och det fanns kraft kvar, han är bara bekväm och försöker slippa. Bra att han någon som peppar en, det behöver jag eftersom jag är lite för försiktig annars och tänker att oj nu mår han inte bra. Tycker att jag har bättre koll på händerna även om det händer att jag glömmer dom, men inte lika ofta som förut. Älskar min häst. Han fick sova över i stallet, eftersom jag ska dit ikväll igen.

På väg hem från stallet, ser en mörk, nästan svart älg precis på vår tomtgräns. Sen går den rakt genom stängslet, som dom alltid gör,(men jag har aldrig sett det), in i min hage. När jag kör  in på gården ser jag att ytterligare två älgar är i hagen på en annan plats. Går in i huset för att hämta kameran, ut igen. Åh, vilken fin bild med två älgar bredvid varandra i helfigur. Nä, men då är typ batteriet slut. Så typiskt. Går till husknuten för att kolla vart den mörka älgen tog vägen. Öh, den är femtio meter från mig, står på knä och betar. Så nära har jag aldrig varit en vild älg tidigare. Inte springer den heller, fortsätter beta i lugn och ro. Blir ännu mer arg på kameran. Ringer in till huset för de andra ska få se, inte blir den rädd nu heller. Telefonen ringer, jag pratar, och den stannar. Coolt! Kanske ska jag starta en älgfarm eller nått.

- jag går och lägger mig typ åtta eftersom jag är så kvällstrött

- alltid sover middag

- Petter ogärna gnäggar (eftersom han låter som en tjej)

- Bönan låter som en dinosaurie när hon luktar på mystiska saker

Hade planerat att bönan skulle få åka till stallet på torsdagar och Petter på måndagar, men då bokade maken in en grej på måndag em så på måndag har jag ingen lasthjälp. Så Petter får åka dit idag och bönan på måndag eftersom jag kan lasta henne ensam. Hatar att stöka om i planeringen, men så får det bli. (Typiskt autister). Och vet ni, solen skiner idag med!