Skulle rida ut, förbi grannen som hade får och fårstängsel på bägge sidor om vägen, dock bara får i den ena. Vi hade ridit förbi där flera gånger i veckan under två års tid och jag visste ju att hon inte gillade fåren men det brukade gå bra ändå. Men den här dagen var fåren extremt farliga och var alla beväpnade med vassa tänder samt kniv och gaffel. Hon började backa snett uppåt, la till spöt, hon hoppade framåt och började gå, ångrade sig och började backa till motsatt sida vägen från fåren sett. Jag visste precis vad som skulle hända, men kunde inte göra något åt det. Fan! Naturligtvis backade hon in i stängslet (plast) och fastnade såklart, och välte. Jag hamnade under en kort stund innan hon reste sig upp och drog iväg med stängslet, som lossnade efter en stund. Låg kvar en stund och kände efter hur jag mådde - ok fast skulle nog bli blå. Ringde hem och bad maken fånga in hästen. "Har du ramlat av"? "Ja!", sa jag. "Jävla klant!", sa han. Jag höll med och stapplade hemåt.

Jag läser Elins blogg Flashride.se, Dressyrsnack.se, FridaHallgren.se, Dario.se, Dressyrmupparna, Emelie Brolin och självklart teamBräcke.

När vintern och minusgraderna kommer får jag så jävla ont i lederna, det har jag inte på sommaren, då det "bara" är ont som vanligt. Men nu, jag är stel och har ont i varenda led.När barnen har flyttat hemifrån, hästarna betar på de evigt gröna ängarna och jag har blivit äldre - då ser jag en framtid i typ spanien. Behöver inte vara just det landet, vilket annat varmt land som är någotsånär trevligt duger också bra. Jag ska sitta under ett stort parasoll (tycker inte om att sola) hela dagar och smutta på färgglada paraplydrinkar och bara må bra.

Tänkte att jag skulle rida ut på Petter idag så att han uppför sig imorgon på aftonskolan. Det är jag glad att jag gjorde för jäklar vad het han var. Vi började som vanligt med att skritta ganska långt på lång tygel, sen travade jag lite i omgångar och tyckte inte att han kändes något särskilt pigg. Gjorde lite öppnor, slutor och skänkelvikningar, men inte alls många, tycker inte om att tjata och när han gör rätt får det vara bra med det. Travade typ 10 steg och skrittade typ 5. Till slut började han lyssna på förhållningar och sen vände vi genom att göra en bakdelsvändning. Vi travade hemåt och jag kände att han laddade, men tyckte inte att det kändes nåt särskilt. Men, sen när jag tog galoppskänken, då blev han en kanonkula och låg verkligen på. Trodde jag skulle blåsa av. Saktade av och tog den andra galoppen - samma sak där. Det är som att sitta på dynamit när han är sådan, och jag älskar det. Han är så rolig att rida då. Pigg men inte springig. Travade resten av vägen i kort trav med aktiva ben. Oj, vilken känsla. Skulle velat att Elin stod brevid och talade om hur snyggt det var. Lajade lite med skolorna och blev bara gladare och gladare. Han är så bäst. Någon kilometer hemifrån gjorde jag halt och klev av, spände upp sadelgjorden för att promenara hemåt. Gör alltid så, så att dom får pusta ut och sno lite gräs på vägen hem, känna sig duktiga och belönade. Duktiga Petter!

När jag kom in såg jag att jag hade lyckats få den eftertraktade "stallmanekyren, och helt gratis också.    

I lördags var här en spekulant för att titta på Oväder. Ja, vi kan ju börja där. Kan man sälja en häst man kallar Oväder. Jag kallar henne det med mycket kärlek och för att namnet passar henne, och så är det ett roligt namn och är det något hon har så är det humor. Jag älskar henne massor, hennes gosiga sida, hennes steg, hennes utstrålning och för att jag vet att hon kommer att bli en bra ridhäst/tävlingshäst. Hon behöver tid, tid att coola ner sig, tid att vänja sig vid nya situationer, bli riden mer.

Ja, så kom då spekulanten. Jag hade redan berättat att hon hade stått en vecka pga halkan och inga brodd, så vi skulle först lina henne. Det var en kunnig spekulant och det är ju till en sådan person jag vill sälja. Hon uppförde sig fint när vi gjorde iordning henne och under longeringen. Hon stod still när jag klev upp och skrittade fint fram. Men sen... kom det två traktorer på vägen, och dom körde så långsamt så jävla långsamt och då stissade hon upp sig. När jag skrittade fram på vägen kändes det som att det kanske skulle gå ändå, men en bit bort sparkade hon och försökte backa in på uppfarten. Fick henne att gå fram men när jag vände försökte hon sticka och drog i tyglarna. Kände mig skitdum och tänkte att nu tycker hon att jag är en riktig idiot som inte ens kan rida. När jag kom fram till henne sa jag att det inte kändes bra, och att hon bara beter sig såhär när vi åker till nya ställen, och att jag normalt sett kan rida ut henne själv utan problem. "Ja, den hästen tänker jag inte rida", sa hon, och det borde väl inte jag heller göra. Skämdes som en hund och klädde av henne samt återbördade henne till hagen. Hon frågade om Petter och Bönan var till salu, men nej, dom har ingen råd att köpa. Fortsatte att skämmas resten av dagen. Finns det ingen männsiska som kan ta sig an en söt ADHD-häst med kapacitet som för det mesta uppför sig väl.    

Det frågade expediten på systembolaget i fredags när jag skulle köpa två flaskor vin. Jag blev så paff att jag först inte hittade körkortet, sen fick jag en sån glad känsla i hela kroppen. Jag ville direkt ringa hem till maken och berätta, men först fick jag ju visa upp körkortet. Jag är fan 47! Det här kommer jag att leva på resten av året. När jag ringde hem och berättade sa han bara: "Var hon blind eller? Det finns väl ingen som kan tro att du är 25." Jävla glädjedödare, jag tänker i alla fall gotta mig.