Har ni tänkt på att när en hästtjej (oavsett ålder) unnar sig något, då är det något till hästen och inte till henne. Jag ska unna mig ett träns på globen.

Suttit hela förmiddagen hos disktriktssköterskan med dottern som skulle lämna blodprov. Det tog 45 min av lirkade då hon är maniskt rädd för sprutor (jo, hon hade emlakräm). Sköterskan måste ha varit en skänk från ovan för maken till tålamod har jag aldrig sett, själv ville jag bara bunta ihop ungen med en rulle silvertejp. Till slut gick det och då sa hon:

- Det gjorde ju inte ont!

All energi försvann och stannade kvar på mottagningen. Petter får vila idag. Sängläge tills barnen kom hem, in i bilen och åkte för att hämta hem fredagsmyset.

Tar alltså med mig bönan till ridskolan ca varannan vecka för att hon ska vänja sig med att transporteras, gå i ridhuset, träffa andra hästar. Hon blir mer och mer stadig för varje gång, nu skrittar hon relativt rakt och jag kan rida utan att följa någon annan häst. När vi ska trava blir hon lite sur (brunstar) och går emot en stund, men travar sen. Dock inte samma framåtbjudning som hemma, inte samma stadighet heller men det kommer. Ser fram emot att få rida lite mer ordentligt. Gick i alla fall så bra idag, att jag avslutade relativt fort. Vill inte tjata, och absoulut inte när hon så grinig över brunsten. Ston! De får man lirka med.