Det upprepar jag tyst för mig själv, tjatar liksom. Jag lyckades få en pigg framåt skritt, lät aldrig huvudet åka ner på hela ridturen. Tyckte att han höll sig rak. Hoppas det inte kommer mer saker att tänka på för då får jag nog hjärntilt. På vägen hem blev det tyvärr lite islandshäst, men red då lätt istället och då gick det bättre. Spänner jag mig eller gör något annat konstigt när jag sitter ner, för jag tänkte på rumpan hela tiden? När jag lät honom öka då kunde jag sitta ner och han gick hur fint som helst, förutom att det gick lite fort då. Ja, det är det som är så bra med duktiga instruktörer, det är det dom är till för - se allt knas och tala om hur man ska rätta till, få det bättre och bättre. Det finns alltid något att jobba på och man blir aldrig fullärd, det är bara att inse. Om bilden vill jag bara säga: sådär ser jag inte ut, jag är mycket snyggare och jag kan inte förstå vad det är för fel på kameran. På den andra bilden dansar jag fågeldansen till häst, det har ni aldrig sett tidigare.

En del undrar hur jag orkar rida om jag nu mår så dåligt (av fibromyalgi och kroniskt trötthetssyndrom). Jag tycker frågan är felställd. Hur skulle du orka om du inte hade hästar? Svaret är att jag inte skulle det, jag skulle förmodligen ligga i sängen hela dagarna, bli stel och få ännu mer ont, helt utan livsglädje. Elin sa något roligt för några år sedan som var så bra, hon sa: "Vad skulle jag göra om jag slutade med hästar, kanske bli alkoholist?" På den nivån är det. Hästarna får mig att stiga upp på morgonen, de får mig att känna glädje. När jag känner mig ledsen eller är på dåligt humör går jag ut till hästarna, eller tittar på dom från fönstret, eller kanske planerar nästa dags ridtur. Att rida är meditativt, det går inte att tänka på någonting annat, du måste ha focus. Man får frisk luft, se naturen, ha en samhörighet med andra ryttare. Jag hoppas att jag kan rida tills jag blir 65, sen får jag väl köpa en amerikansk miniatyrhäst och trickträna.