Petter och jag halkade iväg mot strandpromenaden, garanterat halkfri då det var ganska djup snö. Petter pulsade på, tyckte det var jobbigt i uppförsbacken och ville stanna och vila. Nåja, en kort stund, sedan fortsatte vi. Han tyckte det var jobbigt och jag vände då jag tyckte att det kanske inte var rätt dag att börja med tungt jobb.Mm, eller hur. Släppte ut tygeln och lät han skritta nedför backen, men helt plötsligt sparkade han och drog. Han han inte många steg (snabba rektioner på den här tanten) förren jag fick stopp, men jag lät honom ta en kort galopp. Det var mäktigt, han tappade inte huvudet och blev alltså inte så lång som han brukar bli. Så skulle det vara jämt. När vi kom ut på vägen fattade jag galopp från skritt - och ja, det gick. De få sekunderna gjorde min dag. Vi som håller på med hästar måste fan vara fenomenala på att se det positiva och värdera det väldigt högt. Man kan ju rida ett helt pass som inte känns bra och börja undra om man kanske ska börja spela flöjt istället, och så - en kort stund lyssnar hästen och gör precis som jag vill, och vad är det man minns från det passet? Vi kan säga såhär: min man skulle minnas allt som gick fel, jag skulle minnas den där korta stunden, och behålla min häst.

När jag klev upp ur sängen insåg jag att jag hade träningsvärk, var det verkligen så länge sedan jag red. Tydligen, för ont har jag på insidan låren. Det försvinner nog efter ett par dagars ridning. Idag tänkte jag mig strandpromenaden. Får se vad Petter säger om det.