Man kan ju lätt tro att jag typ samlar på diagnoser, så är icke fallet, har väl snarare haft lite oflyt. Ja, vilka är det då? Fibromyalgi, kroniskt trötthetssyndrom, ADHD, och så Aspberger. Många med aspberger har ett specialintresse - gissa vilket mitt är? HÄSTAR! Om jag inte hade aspberger skulle jag förmodligen inte orka, men eftersom det är ett väldigt STARKT intresse så försöker jag verkligen. När jag fick diagnosen i somras tänkte jag först på massmördare, Bering Breivik och undrade om jag skulle gå ut och köpa en liten vapenarsenal att ha under kudden. Men såklart inte, där ligger inte mitt specialintresse. Kanske man skulle ta och köpa en häst till? Eller två?

Den här snygga killen är Bönans farfar, utbildad Grand prix, så det finns i släkten...  

Jag gillar kralliga hästar med mycket massa och power, det ska vara tryck i hästen och den ska se maffig ut och kännas maffig att rida. Eftersom jag är så kort - 156 - så blir det ju larvigt om jag skulle rida hästar på 170 cm. Don efter person. En liten häst alltså, eller ponny. Då blir en welsh cob perfekt, allt i ett paket. Fullkomligt älskar dom. Dom finns i kat C, D och övervuxen. Petter är ju övervuxen med sina 156 cm (lika lång/kort som mig). Här kommer några underbara bilder på den typen av cob som jag gillar. Ser ni vilken som är lik Petter? Den sista bilden, visar den typ av cob som jag INTE gillar.

                      I England är det en nationalsport med welshvisningar och royal welsh show är den största tävlingen, jag bara måste åka dit någon gång. I England är cobarna något kraftigare än i Sverige, många av bilderna är därifrån. Från början (och fortfarande) användes coben som vagnshäst, dock ej som travhäst, det var mer finkörning med tjusiga vagnar och fina kläder. I showerna finns också en "under saddle"-gren där man visar hästen riden, det är dock inget dressyrprogram och klädseln ska vara klassisk - långa beige ridbyxor, korta ridskor och tweedkavaj - gud så coolt.

För er som känt mig sedan barn-och ton-åren är det väl ingen nyhet, och det var det ärligt talat inte för mig heller. Jag ville få utredningen gjord för att jag ville ha det på papper. Utredningen gjordes på vuxenpsyk, och av en psykolog och någon annan yrkeskategori som jag har glömt. Beskedet fick jag i somras, och det kändes bara bra. Det var ju det jag visste liksom. Jag är inte lika hyper längre, men jag är hyper inuti huvudet, har svårt att samla tankar, focusera och lyssna på folk. Hatar möten, och brukar alltid skynda på dom med att säga: Jaha, har vi bestämt det då, då går vi vidare nu, fast jag inte är ordförande eller nått i den stilen. En del möten har jag helt enkelt rest mig upp och gått ifrån (speciellt skolmöten, och på den tiden det var dagis). En del (min man i synnerhet) tycker att jag är slarvig, men det är inte med flit jämt. En sak som överraskade mig däremot var den andra diagnosen jag fick, den visste jag inte om och var inte alls beredd på. Mer om den vid ett annat tillfälle.