Jag gillar när hästar har lätt för sig, det blir roligare att jobba då. Och att jobba med en häst som hanteringsmässigt är en dröm är väl det ultimata. Sådana är PRE-hästarna, Lusitanosarna och andalusierna. Det är tre olika rasböcker men egentligen är det ju samma ras, som började avlas med olika syften. PRE-hästarna avlades för shower, Lusitanosarna avlades för tjurfäktning och andalusen tror jag bara betyder häst från andalusen (en del av spanien), men rätta mig gärna om jag har fel. Gillar i alla fall den typen av häst, lite smäckrare än coben men mäktig på sitt sätt. Väldigt trevliga att ha och göra med.

Bildbomb!

ett sånt här vackert träns. Är ett döbert och kostar 4000 kronor. Åh, det är så snyggt.

Bilden blev så lite så jag vet inte om det syns, men det som är vitt längst ut på nosgrimma och pannband är kristaller.

Har ni tänkt på att när en hästtjej (oavsett ålder) unnar sig något, då är det något till hästen och inte till henne. Jag ska unna mig ett träns på globen.

Suttit hela förmiddagen hos disktriktssköterskan med dottern som skulle lämna blodprov. Det tog 45 min av lirkade då hon är maniskt rädd för sprutor (jo, hon hade emlakräm). Sköterskan måste ha varit en skänk från ovan för maken till tålamod har jag aldrig sett, själv ville jag bara bunta ihop ungen med en rulle silvertejp. Till slut gick det och då sa hon:

- Det gjorde ju inte ont!

All energi försvann och stannade kvar på mottagningen. Petter får vila idag. Sängläge tills barnen kom hem, in i bilen och åkte för att hämta hem fredagsmyset.

Tar alltså med mig bönan till ridskolan ca varannan vecka för att hon ska vänja sig med att transporteras, gå i ridhuset, träffa andra hästar. Hon blir mer och mer stadig för varje gång, nu skrittar hon relativt rakt och jag kan rida utan att följa någon annan häst. När vi ska trava blir hon lite sur (brunstar) och går emot en stund, men travar sen. Dock inte samma framåtbjudning som hemma, inte samma stadighet heller men det kommer. Ser fram emot att få rida lite mer ordentligt. Gick i alla fall så bra idag, att jag avslutade relativt fort. Vill inte tjata, och absoulut inte när hon så grinig över brunsten. Ston! De får man lirka med.

Var till stallet en sväng. Kom in i stallgången och började prata, då vrålade Oväder rakt ut. Blev alldeles gråtfärdig och kände mig som en skurk som lämnade henne där. Hade en stor klump i magen hela vägen hem. Det kommer bli svårt att sälja henne, trots att vi så uppenbart inte passar varandra ridmässigt.

red Petter och jag längs strandpromenaden, det är så vackert där, världens utsikt. Tyvärr är Petter inte den typ av häst man vill hala upp en kamera ur fickan och börja knäppa kort på. Får väl ta en promenad dit någon gång och fota. Idag var han pigg, det gör han gott att vila på onsdagar, annars är det tuggummi och det är ju inte så kul. Aktiv skritt, utom efter uppförsbackarna då han blev trött. I traven lät jag honom älga på eftersom han lyfte både benen och ryggen och jobbade på rätt sätt. Fick faktiskt till ett par bra fattningar men vänster galopp ville han inte alls ta idag. Ledde honom hem och även då gick han på med huvudet på rätt ställe.

Det här var på den tiden ridskolan låg i sösjö. Urban hade en travare som skulle gå med på lektionerna, men hon kunde ju inte galoppera. Det skulle vi lära henne. Vi var några stycken som slog våra kloka huvuden ihop och kom fram till en lösning. Eftersom travaren var tävlingsinriktad skulle vi tävla, hon skulle utmanas av de snabbaste hästarna vi hade, på utvald grusväg. Tanken var då att hon skulle behöva springa så jävla fort för att hålla jämt med de andra hästarna, att hon skulle bli tvungen att galoppera. Tyvärr hade hon ju bara en gammal manskapssadel och den ville jag inte rida i, för det var jag som skulle rida henne. Barbacka alltså, i full travartrav tills hon slutligen tog galopp. Men hur skulle jag stanna? Ja, det hade vi ju inte tänkt ut. Vi bara fortsatte, och fortsatte. Till slut var inte vägen plogad längre och där förstod jag att hon tänkte stanna, tvärnita då alltså. Det borde ha varit en avramling och jag vet fortfarande inte hur jag lyckades sitta kvar. Tänk om våra föräldrar hade vetat vad deras fjoronåringa barn höll på med.